vissa saker & ting är svåra att förstå när det allt händer,
men att skada sig själv & känna att man fallit ner till botten & fråga sig själv om man kommer klara
att stiga upp. Om man den styrka att klara av det. Är nog det meningslösta man ska tänka,
för synen och tanken på det som skede kommer någongång förändrads,
och då  känner man att det va en himmla tur att det vart som det blev.
Ju längre tid, ju längre minnen dessu svårar blir smärtan efteråt.
Jag kan inte säga att jag ångrar någonting sånt hänt, men jag kunde har gjort det annorlundare.
jag kunde har låtit bli att få den extra lyckan, jag kunde istället gått vidare men det jag istället har förevigt.
Men gjort är gjort & jag vet att jag kommer lyckas göra om det flera gånger om igen,
jag har alltid undrat hur kan det kännas så rätt när det är så fel?